Jakten

Skäggig dagisfröken - 11 dec 2014 - 22:17

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare. Det är en utsatthet så stor att redan oron för att någon helt utan grund för det, skall misstänka att… Leder till att kollegor gör sig redo att lämna yrket.

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare, som bygger på just det – att jag är man och jobbar med små barn.

Varje gång det händer – och nu har det hänt igen – att nyheten briserar om att en man som jobbar med små barn misstänks ha förgripit sig på ett eller flera av dem. Misstänks, skriver jag. För det enda vi vet i nuläget är att pappan till ett av barnen tror att det är så. Varje gång det händer omfamnas jag av en slags kollektiv skuld. För jag är ju också en man som jobbar med små barn. Precis som han. Den som vi tror att han kanske är pedofil.

För det mesta blir jag ledsen och orolig. Jag vet hur lätt det är att kategorisera människor och jag vet att vi män som arbetar med små barn blir ihopbuntade och lite mer misstänkliggjorda för varje gång något sånt här äger rum. Och vi samlas i våra små manliga nätverks-/stödgrupper och klappar varandra på axlarna och har det gemensamt (förutom att vi brinner så mycket för vårt yrkesval att vi trots allt – de flesta av oss – ändå fortsätter jobba med de små barnen) att vi alla är lika utsatta. Lika misstänkliggjorda. Och vi är alla ledsna och oroliga, för vi kan aldrig veta när det ska hända oss.

För det enda som krävs är misstanken. Ja, egentligen oron för att det kanske finns en misstanke. En slarvig kommentar vid fel tillfälle i fel sällskap: ”Men är det inte lite konstigt ändå, att han så gärna är med de där småbarnen?”

Det kan faktiskt räcka för att ödelägga ett helt liv. Jag får flytta. Sälja huset och dra någon annanstans, dit ingen hört talas om mig. Antagligen byta namn. Förhoppningsvis få med mig min familj, som även de i så fall måste byta arbete och skola, lämna umgängeskretsen och klasskompisarna. Börja om från ruta ett och för egen del dessutom jobba med något helt annat än det jag brinner för och är utbildad till. För man vet aldrig när det här skelettet hoppar fram ur garderoben igen. Allt detta, och jag behöver inte ens vara skyldig till ett annat brott än att jag valde att bli förskollärare.

Jag är inte säker på att det här går att förstå om man inte är just en man som jobbar med små barn.

Jag har kollegor som inte vågar vara inomhus ensamma med barnen. Som vill ha vittnen – eller åtminstone dörren öppen – när de byter blöja. Som får en ack så liten, men ändock, klump i magen när det är deras tur att ha småbarnsvilan.

Allt på grund av den där jävla misstanken.

För det mesta blir jag ledsen och orolig, men den här gången blev jag faktiskt arg. Ska jag behöva gå till jobbet imorgon och vara beredd på att få stryk av första bästa idiot till pappa som fått för sig att jag är pedofil? Ska jag behöva gå beväpnad på jobbet ifall någon impulsstyrd dumfan ska ge mig på käften för att jag byter blöja på hans nerskitna unge? Ska jag behöva utstå detta och dessutom få läsa hur apskaftet hyllas som hjälte i kommentarsfält och andra virtuella kloaker?

Nåja, jag förstår självklart pappan i det här fallet också. Jag har själv barn och kan mycket väl föreställa mig vilken mardröm han befinner sig i just nu. Han har mina fulla sympatier i egenskap av pappa. (Se där, ytterligare en kategorisering!)

Men för att jag ska kunna ta ställning för honom, måste jag först komma tillrätta med det här att jag, för varje gång något sådant här dyker upp i media, blir en slags ovillig representant för den misstänkte förövaren. Jag är ju också en man som jobbar med små barn.

Det är dels i mitt eget huvud, men inte bara. De ifrågasättande rösterna om män i förskolan är det inte bara jag som hör.


Kategorier: Wordpress

Anekdotisk åldersbestämning

Skäggig dagisfröken - 22 nov 2014 - 23:51

Råkade läsa en tweet på torsdagkvällen:

Varför känner folk som vill vara hemma länge med sina barn ett sånt behov av att skriva debattartiklar om hur skadligt förskola är?

— Emma (@emmlof) November 20, 2014

Jag visste att klockan var lite för mycket för att inleda en konversation, men svarade i alla fall med något om hur förskola blivit norm, även när det gäller de riktigt små barnen (ettåringarna), och att de här artikelförfattarna ofta bemöter (ibland både missriktat och prematurt) ifrågasättanden av deras normbrytande med ganska hårda argument.

Det vill säga att jag menade att det är ovanligare att inte sätta sin ettåring i förskola än att göra det.

Nu blev det en diskussion i alla fall och även om den var intressant drog den också ut på tiden och jag ångrade mig bittert under första halvan av mitt öppningspass dagen därpå. Emma, som twittraren heter, hänvisade till statistik som sade att knappt hälften av ettåringarna skrivs in i förskolan och det visade sig stämma när även jag tittade på Skolverkets statistik från 2013. 49,2% av ettåringarna var inskrivna, jämfört med 88,9 av tvååringarna.

Men det kändes skevt. Under mina nästan åtta år som yrkesverksam har jag tagit emot betydligt fler ettåringar än tvååringar och äldre. Och i de fall jag ändå gjort det har det oftast handlat om s.k. överflyttar från andra enheter och inga nyinskrivningar. Alltså förflyttningar av barn som redan borde finnas med i statistiken. Och även om Emma hade en viktig poäng när hon i vår diskussion svarade att ”vi måste ju utgå från statistiken, inte från din förskola” så kändes det som att någonting borde förklara varför mina upplevelser under åtta år på tre olika förskolor och med insyn i sammanlagt 7 avdelningar (förutom den insyn jag förstås har och har haft i andra förskolors situation via mitt utökade kollegium både lokalt och nationellt) skilde sig så markant från Skolverkets statistiska bild.

Jag lovade att återkomma när jag tänkt vidare på saken.

Det som till slut slog mig – på hemväg från jobbet dagen efter – var att jag och Emma nog blandat ihop begreppen ”ålder” och ”födelseår” lite grand. För se, när Skolverkets statistik talar om ettåringar, menar man inte ettåringar, utan de som är födda året innan de börjar i förskola. På samma sätt talar man om tvååringar; de är alltså födda två år innan de börjat i förskola, men behöver inte ha fyllt två år då de började.

Jag förtydligar: Bara för att du är född 2012, betyder det inte att du hunnit fylla ett när du börjar på förskola 2013. Och bara för att du är född 2011, betyder inte det att du hunnit fylla två. Men du kan förstås ha gjort det och du kommer så småningom att göra det.

(Jag antar förresten att det kunde vara värdefullt att samköra förskolestatistiken med föräldraledighetsstatistiken, eftersom dessa borde stå i samband med varandra, men jag har gränser för vad jag vill göra av mina lördagkvällar.)

Jag tar mina barn som exempel. Min äldsta dotter skrevs in i barnomsorgen 2008. Enligt Skolverkets sätt att föra statistik var hon två år, eftersom hon föddes 2006. Men i verkligheten var hon fortfarande bara ett år gammal. Däremot stämmer siffrorna för min son, som föddes 2008 och skrevs in 2010, strax efter sin tvåårsdag.

Jag har fortfarande inga godtagbara statistiska belägg för detta, det är fortfarande anekdotisk bevisföring. Men kanske får jag bekräftelse när Skolverket nu börjar samla in statistik på individnivå och kan se exakt hur gamla barnen är när de börjar i förskolan – eller så får jag hitta på ett sätt att pudla bort det här.

För jag tänker att min dotter bara är en i ett stort mörkertal av ettåringar som i statistiken ser ut som tvååringar, bara för att de skrivits in i förskolan samma år som de fyller två år.

Jag presenterar siffrorna igen, men med nytt ordval: 49,2% av barnen skrivs in samma år som de fyller ett, medan 88,9% av barnen går i förskola det år de fyller två. Det får en lite annan innebörd än när man kallar dem ett- respektive tvååringar.

Det handlar om ca 45 000 barn som tillkommer under ”år två”. Jag förutspår att Skolverkets nya statistik kommer att visa att en stor del – många mer än hälften – av dessa har skrivits in före sin tvåårsdag.

Sedan kan vi börja nysta i den egentliga frågan. Den som Emma också ställde, men som tappades bort nästan omgående: Vad menar vi egentligen med att vara hemma ”länge” med våra barn? Hur länge är länge?

Det tar vi en annan gång.


Kategorier: Wordpress

Nej! Inte tre år till… :(

Flumpebloggen - 04 okt 2014 - 15:49

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen får spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Kategorier: Wordpress

Vad vill jag?

Flumpebloggen - 03 okt 2014 - 00:09

Jag kan nu prata om mitt minskade bloggande i termer om år, vilket är hisnande. Sex inlägg 2014, detta inräknat. För att jag upprepar mig och riskerar att upprepa mig ytterligare för varje inlägg jag skriver. Och då är det bättre att inte skriva något alls, tänker jag. Och fiser samtidigt ut 140 tecken på Twitter.

Skoldebatten har lagt sig och förvandlats till en workshop över nätet. Vi flippar och blippar och Hattie och hit och dit, och vi marknadsför oss som föreläsare eller entreprenörer och säljer in oss själva och våra idéer istället för att… Ja, vadå? Vad vill jag?

Äntligen ideologiskt maktskifte i skolan. Folkpartiet och Alliansen lämnar plats åt SMP – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som omgående vill ha obligatorisk gymnasieskola. Jag är med andra ord fortfarande i opposition. Some things never change…

Jag är mer intresserad av skolan som idé och funktion än av dess innehåll, tror jag. Frågan för mig är t.ex. inte hur lärarna ska bli bättre, utan om varför vi upplever dem som otillräckliga.

Men de frågorna diskuteras inte så mycket. Ergo bloggar jag inte så mycket heller.

Därtill finns det viktigare samhällsfrågor än skolan att dryfta just nu. Även om det antagligen innebär något slags helgerån att påstå det.

Kategorier: Wordpress
Prenumerera på Lancefestivalen innehållssamlare - Wordpress

Creative Commons License

© 1995 - 2013 Lancefestivalen/Jan Kjellin