Karriärvägen 30D

Skäggig dagisfröken - 22 apr 2014 - 20:08

För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.

Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.

Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.

Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?

Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella?

Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.

Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu.

Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.

Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.


Kategorier: Wordpress

#barnenförst

Flumpebloggen - 19 apr 2014 - 23:42

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Kategorier: Wordpress

Angående panoptikon

Flumpebloggen - 25 feb 2014 - 22:19

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall inte ens krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

Kategorier: Wordpress

Summan av en mansålder

Skäggig dagisfröken - 13 feb 2014 - 20:35

Idag var var det ytterligare ett par indignerade förskollärare som protesterade mot de stora barngrupperna och idag var det ytterligare ett par chefer på skolkontoret som blev förvånade över protesterna. Som om protesterna varit nya. Oväntade. Opåkallade. Kanske är deras spelade förvåning bara ytterligare en beståndsdel i det jag kallade ”protesten som tradition” häromsistens? Eller så är de komplett imbecilla.

2005 publicerade Skolverket de ökända (och numera bortplockade) råd om kvalitet i förskolan som sade att en grupp på 15 barn var ”att föredra, för att barnen skall utvecklas på ett optimalt sätt” och att ”de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda”. Slutsatsen byggde på en kunskapsöversikt från 2001, genomförd av Maj Asplund Carlsson, Gunni Kärrby och Ingrid Pramling Samuelsson. Den klargjorde att den optimala utveckling som avses i de allmänna råden dels handlade om förskolans måluppfyllelse samt de långsiktiga effekterna av verksamheten.

Det vill säga att rådet 15 barn/grupp gäller om man vill att verksamheten når målen i läroplanen samt lägger en god grund för skolans fortsatta arbete med barnet (som då blivit elev).

Är man inte intresserad av det kan man förstås ha fler barn per grupp. Det får vara hur det vill med det. Men det motiverar ändå inte att man lägger sig till med förvåning när förskollärare protesterar mot detta bristande intresse, såtillvida att det inte är just det bristande intresset som gör att man blir förvånad – att man helt enkelt inte sett verksamheten tidigare och varken förstår vilka de protesterande är eller vad de protesterar emot.

De allmänna råden är cirka tio år gamla. Kunskapsöversikten fyller 13 i år. Förskolan som vi känner den idag har existerat i sexton år, räknat från läroplanens tillblivelse. Och det är lite drygt 20 år sedan barngrupperna i förskolan/daghemmet hade 15 barn eller färre. Därtill kommer de återkommande protesterna mot för stora barngrupper, som pågått av och till i runt 30 år – alltså långt innan 15 blev det förment magiska tal det idag är.

Under dessa 30 år har alla argument använts otaliga gånger. Alla möjliga påtryckningsmetoder – från demonstrationer till strejker till jag vet inte vad – har testats. Och vad har det resulterat i? Att snittet för barngruppstorlekarna gått från 13,4 barn år 1985 (då hade man redan protesterat ett tag mot att gruppstorlekarna passerat 12) till 16,9 år 2012. Det kan tolkas som att protesterna är verkningslösa. Vill man tänka positivt kan man föreställa sig att ökningen varit större om man inte protesterat, vilket jag i och för sig håller för sannolikt. Men syftet var väl inte att bromsa ökningen, utan att stoppa den helt. Sedan 2005 vid 15 barn.

Och trots dessa eviga protester från förskollärare och föräldrar kan kommunpolitiker vinna val på löften om t.ex. ett tak för gruppstorlekarna om 17 barn. Detta skedde i Falun vid förra valet, då rikssnittet om 16,9 barn – märk väl – var lägre än det givna löftet. Ändå misslyckades man genomföra sänkningen (eller om det var en höjning?) och kommunen har idag ett snitt på 19 barn/avdelning (som egentligen är 20, eftersom vi efter årsskiftet tvingades ta in ytterligare ett barn per avdelning, om än ”tillfälligt”).

Trettio år har gått. Trettio år av protester. Och fortfarande möts protesterna av förvåning. Efter trettio år! Tre decennier! En mansålder, för Guds skull! En mansålder av kontinuerliga protester mot för höga barngruppstorlekar, med hänvisningar till forskning i vitt skilda discipliner, känslomässig argumentation, studiebesök, skrivelser hit och dit, demonstrationer och stridsåtgärder. Av att stånga våra kollektiva pannor blodiga mot skolkontorens lyckta dörrar. (Facklig kamp bör väl också nämnas, även om t.ex. lärarförbundet aldrig vågat använda skrivningen i de allmänna råden för att stödja oss förskollärare och föräldrar.)

En mansålder har passerat. Ingenting har hänt.

Vill vi verkligen ha en förändring kanske det är dags att byta strategi?


Kategorier: Wordpress

All makt åt Björklund, vår befriare!

Flumpebloggen - 10 feb 2014 - 15:36

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Kategorier: Wordpress

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Flumpebloggen - 03 feb 2014 - 22:42

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

Kategorier: Wordpress

Uppstartstid 14 år

[utkast] - 27 jan 2014 - 10:26

På nästan helt slumpartade premisser råkade jag igår öppna ett word-dokument som legat och skräpat sedan år 2000 ungefär. Gud vet när det skapades. Anledningen var en text jag skrev för exakt ett år sedan idag, och som var ett utkast till början på slutet av den historia jag alltså inte petat på ca 14 år.

Jag klistrade in texten i dokumentet och skummade rubbet. Tänker inte gå in på detaljer, men något vaknade. Kanske var det den s.k. inspirationen. För idag, framför morgonbolibompa, fick jag en strukturidé som jag genast var tvungen att springa upp och lägga in i dokumentet för att den ska få mogna.

Nu gäller det bara att hålla grytan uppe och ångan kokande, eller vad det nu heter…


Kategorier: Wordpress

Protesten som tradition

Skäggig dagisfröken - 12 jan 2014 - 19:20

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15″). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förföra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.


Kategorier: Wordpress

åsikter och diskurser

Flumpebloggen - 05 jan 2014 - 16:57

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.

Kategorier: Wordpress

överhuvudtaget integritetskydd

Skäggig dagisfröken - 05 jan 2014 - 02:06

Med argument om att värna barns integritet införs allt oftare fotoförbud på förskolor vid luciatåg och andra liknande evenemang. Många gånger är det befogat, då det blir allt vanligare att barn (och deras familjer) lever med skyddade identiteter. I dessa fall kunde det bli katastrofalt om fel bild visades för fel person – oavsett om det var avsiktligt eller inte. Men för det mesta handlar det främst om att man som pedagog i förskolan upplever sin skyldighet att värna barns integritet mot prospektet att utsättas för den okontrollerade användningen av bilder på barnet.

Vem vet var bilden hamnar (man menar ofta ”Internet”) och hur den används (man tänker antingen på pedofiler som med hjälp av något bildbehandlingsprogram klistrar in barnets huvud/ansikte på en porrbild, eller på elaka klasskompisar som något decennium senare googlar fram den där bilden och mobbar barnet med den).

Och visst kan bilder på nätet missbrukas. Det går inte att förneka. Men man kan inte heller förneka att det ligger ett visst mått av hysteri i de skräckscenarion som målas upp.

Jag är inte bara förskollärare, jag är också förälder till ett barn i förskoleåldern. När jag fotograferar mitt barns luciatåg ser jag bara honom. Visst noterar jag att det står barn bredvid, men varken när jag fotar eller efteråt är jag särskilt uppmärksam på dessa. De blir bakgrundsbrus. Jag ser bara mitt barn. Det är sådana som mig jag i egenskap av förskollärare vill stoppa i integritetens namn. Det är sådana som jag som antas vara de potentiella pedofilerna och fildelarna av detta integritetskränkande material. Det är faen inte hållbart att se på föräldragruppen på det sättet!

Jag har, i ett äldre inlägg, skrivit om detta i lite andra ordalag. Då låg fokus på de barn som levde under en faktisk hotbild och i de fallen är jag beredd att rentav låsa ute de föräldrar som inte är beredda att respektera ett fotoförbud. Men det är alltså inte samma sak som att vilja införa ett generellt förbud – och absolut inte på så svaga premisser som påståendet om att det skulle kränka barnens integritet att låta deras föräldrar fotografera dem i luciatåget på förskolan. Inte ens när man drar fram de mest extrema potentiella konsekvenserna av detta. För att det blir alltför långsökt och för att frågan egentligen handlar om något annat. Ett svartvitt antingen/eller tänk.

Jag läser ‘Vad berättas om mig‘ och brottas med utmaningen att konfrontera mig själv med ett vanemässigt fotograferande av verksamheten (läs: barnen) och de pedagogiska miljöerna (läs: barnen) utan en tidigare tanke på barns integritet och rätt att faktiskt själva avgöra om de vill dokumenteras eller ej. (Det gäller förstås inte bara fotografering, utan dokumentation i stort.) Här står barnets rätt att säga ”nej” till att dokumenteras mot min skyldighet att dokumentera. Det är uppenbarligen en annan aspekt av frågan – rentav en helt annan fråga, även om den rör sig inom samma sfär – men vid våra seminarier (hittills har vi haft ett par, tre, fyra) blandas den ändå alltid ihop med frågan ovan.

Och istället för att handla om respekten gentemot barnet, är vi tillbaka i värnandet, skyddandet av detsamma. Mot en otydlig, demonisk hotbild av okontrollerbar Internetpublicering av föräldrars bilder på de egna barnen rätt ner i händerna på pedofiler och mobbare. Och vårt upplevda eller självpåtagna ansvar för detta.

Men vårt ansvar ligger här och nu. I det aktuella luciatåget. Där bara föräldrar och syskon (och i mån av plats andra släktingar) sitter i publiken med kamerorna redo att dokumentera just sitt barn. Som i likhet med den skäggiga pappan bara ser sitt barn lysa klart som den starkaste stjärna i vintermörkret. Här sitter inga pedofiler eller mobbare. Eller, jo, det kanske det gör. Men vi kan inte utgå från det. Vi kan inte förvandla barnens föräldrar till potentiella sexualförbrytare utan att det måste få konsekvenser utöver ett simpelt fotoförbud.

Och såhär i slutet av inlägget slår det mig att jag inte ens berört den kanske viktigaste aspekten av alla. Barnets rätt att dokumenteras. Barnets rätt att säga nej måste rimligtvis också innebära barnets rätt att säga ja. Men jag kan inte dra mig till minnes att de här fotoförbudsdiskussionerna någonsin har förts tillsammans med barnen.

Kanske är det så att vi i vår iver att värna barnens integritet, kränker densamma?


Kategorier: Wordpress
Prenumerera på Lancefestivalen innehållssamlare - Wordpress

Creative Commons License

© 1995 - 2013 Lancefestivalen/Jan Kjellin