Lancefestivalen

Nu gjorde han det igen. Skickade ut sitt jäkla nyhetsbrev på min lediga fredag.

Den här gången skriver han om lärarleget och det här med obehöriga lärare. I första stycket skriver han att en viktig anledning till lärarlegitimationens införande är att ”under lång tid har skolans elever alltför ofta mött lärare utan lärarutbildning eller lärare utan utbildning i det ämne de undervisar i, samtidigt som det som händer i klassrummet är avgörande för höjda kunskapsresultat i skolan”. I andra stycket avfärdar han sig själv genom att skriva att ”samtidigt finns det ett stort antal lärare som har undervisat under många år men inte uppfyller behörighetskraven (d.v.s. de undervisar i ett ämne de inte har utbildning i -min kommentar). Det är viktigt att dessa erfarna lärare kan få sin yrkeserfarenhet tillgodoräknad”.

Återigen får han mig att häpna!

Först skapar han regler för att förhindra lärare att undervisa i ämnen de saknar behörighet för. Sedan skapar han undantagsregler till reglerna som tillåter dessa lärare att fortsätta undervisa i ämnen de saknar behörighet för.

Jag har ett tidigare inlägg som jag döpte till ”Tillbaka på ruta ett”. Det här inlägget tillför egentligen föga till det resonemang jag för där. Snarare slår det in spiken lite längre i kistan.

Hur mycket av utbildningsministeriets och lärarfackens tid går idag åt till att skapa kryphål i regelverket för att så många som möjligt av de idag yrkesverksamma lärarna skall kunna få (eller undantas från kravet på att skaffa) lärarlegitimation?

Innan december kommer det att vara svårare att få sin ansökan avslagen än godkänd. Tro mig.

If I did not have an ego I would not be here tonight
If I did not have an ego I might not think that I was right
If you did not have an ego you might not care the way you dressed
If you did not have an ego you’d just be like the rest

Häromdagen när jag kom till jobbet möttes jag av en lapp på närvaropärmen. De hade ringt från en avdelning på förskolan bredvid och undrat om jag ville komma över till dem och prata struktur. De menade att de var ett nytt arbetslag, med både nya och nya kollegor, och de tyckte det var rörigt, stökigt, stojig och svårt att få någon ordning på verksamheten. Och efter förra veckan, då några av dem varit på besök hos oss, hade de fått intrycket att vi på ”min” avdelning verkade ha en bra struktur och… ja, ordning och reda på ett eller annat sätt. Och det har vi nog.

Vi ska ha 25 barn i åldrarna 4-5 år (eller, om man ska vara jättenoga, 3-6 år), men har f.n. bara 24 inskrivna. Den 25′e – en nybliven 3-åring – kommer om någon vecka. Dessa barn är fördelade på tre pedagoger, vilket förstås redan där innebär att vi behöver vara ett tryggt arbetslag med gott samarbete och en fungerande grundstruktur. Och det har vi.

Samma dag fick jag och mina kollegor beröm för hur vi skapat en pedagogisk miljö i vår ”lekhall”. Lekhallen är ett genomgångsrum och har varit notoriskt svårt att få till på ett sätt som får det att fungera utan att det blir tummel-lek. (Inget ont om tummel-lek, den förekommer också på vår förskola, men just det här rummet fungerar ypperligt dåligt för den sortens aktivitet.) Så jag ägnade torsdagkvällen åt att möblera rummet, medan mina kollegor kompletterade med material på fredagen. Och det var roligt att först se att min möblering blivit godkänd av de ena kollegorna och sedan få beröm för den av de andra kollegorna.

Den dagen fick jag bekräftelse på att jag är bra på struktur och pedagogiska miljöer.

If Jesus had an ego he’d still be alive today
And if Nixon had no ego he might not be in decay
If you did not have an ego you might not care too much who won
If I did not have an ego I might just use a gun

Veckan innan det här stod jag på gården i den begynnande vårvädret och såg barnen återupptäcka den förskolegård som legat gömd under snö i ett halvår. Sandlådor, cyklar, gräsmattor, gungor… Då kommer en kollega fram till mig och berömmer mig för min förmåga att gå ner på barnens nivå. Det var särskilt tydligt, menade hon, när jag kom till ”hennes” 1-2 åringar i något ärende, men alltid tog mig tid att först hälsa på barnen och lyssna till det de hade att säga eller visa, och sedan framförde mitt ärende sittande på golvet, fortfarande med barnen i ett slags centrum. Det var något hon och hennes kollegor sett hos mig och som de uppskattade.

Och en annan tillfällig kollega, som jag dagen innan råkat träffa på stan, ropade till mig när jag passerade hennes förskola att hon hade velat att jag skulle vara hennes barns förskollärare. För att jag är den jag är. ”Mina” barns föräldrar – en del av dem – har sagt samma sak. Att de är glada att just jag är ”fröken” åt deras barn.

De gångerna fick jag bekräftelse på att jag har ett bra förhållningssätt till barn.

Some people keep their egos in a bottom drawer
A fridge full of Leonard Cohen
Have to get drunk just to walk out the door
Stay drunk to keep on goin’
So if you got an ego
You better keep it in good shape
Exercise it daily
And get it down on tape

Jag läser det jag skrivit ovan. Det finns fler exempel på min förträfflighet i andras ögon. Men det här får räcka.

Jag är ovan, nämligen. Ovan att lyfta de här gåvorna och visa dem för andra. Som i sången tenderar jag att samla dem i en byrålåda och inte riktigt vilja kännas vid dem. Som den usla kärlekspoesi jag skrev i tonåren. Jante har förstås sitt inflytande, han med. Men främst är det ovanan.

För jag har inga problem med att ta emot beröm och uppskattning.

Det är det där med att använda sig av det. Att lyfta sig själv så att även andra ser det. Det är svårt. Men ego is not a dirty word, som Skyhooks uttrycker det; att tycka att man är bra är inte fult. Det fula ligger i att tycka att andra är sämre.

Och det undviker man bäst genom att även själv ge komplimanger. Något jag vet att jag behöver träna på. Jag ska därför ge mig själv i läxa att säga något bra om var och en av mina kollegor – till var och en av mina kollegor – under de kommande veckorna.

Gör det du med. Det lönar sig, ska du se.

Jag vet inte om han har för vana att skicka ut sina nyhetsbrev på fredagar, men när det händer är det i alla fall oerhört irriterande och förödande för helgfriden. Felstavat är det också – det heter ”annat”, inte ”anant”. Och man bör helst inte läsa skiten för noga heller. För då riskerar man att fastna i konstig meningsbyggnad och otydliga budskap. Vad menar han t.ex. när han skriver att ”(m)ycket behöver fortfarande göras för att höja resultaten i den svenska skolan, bland anant för att få ännu bättre lärare och öka likvärdigheten”?

Att om vi höjer resultaten i skolan får vi bättre lärare?

Textmässigt ligger det på Sean Banan-nivå. Jag förstår väl att han menar tvärtom mot vad han skriver, men hallå?! Det är utbildningsministern vi snackar om. Han som sägs ha gått i skolan när den fortfarande fungerade.

Det är för lätt att komma in på lärarutbildningarna. För få söker, vilket innebär att en för stor andel av de som vill bli lärare får en möjlighet att bli det. Det är för jävligt, tycker Jan Banan och vill sätta högre krav på de som kvoteras in via högskoleprovet. Otroligt nog tycker jag att han har en poäng där någonstans. Resultatet – som systemet fungerar idag – är oväsentligt. Det räcker i princip att ha gjort högskoleprovet så har man en rätt stor chans att komma in på vilken utbildning som helst med tillräckligt lågt söktryck. Som på lärarutbildningarna, alltså.

Själv fick jag 2.0 när jag sist gjorde högskoleprovet och det är för mig en lätt hisnande tanke att någon kan få under 0.5 och fortfarande nära illusionen om att klara av att läsa en högre utbildning. Själv hade jag nog haft självinsikten att inte ens söka. Överlag tycker jag t.o.m. att ett resultat under 1 borde resultera i att provet blir ogiltigförklarat. Högskoleprovet ska inte vara en genväg.

Men samtidigt ligger ett stort ansvar på lärosätena att faktiskt våga underkänna studenter som inte håller måtten. Klarar man inte kraven får man väl gå? Och vi VFU-handledare har förstås samma ansvar. Det är kanske främst vi som har förmåga att se om de här oslipade stenarna kan bli diamanter. Och delta i urvalsprocessen genom att vara ärliga mot såväl oss själva som våra studenter. ”Nej, du har inte vad som krävs.”

Det finns dock problem med att höja ribban för antagning till en i allmänhetens ögon oattraktiv utbildning. Antalet sökande kommer att minska ytterligare, eftersom de man sållar bort inte har tagit sina platser av några andra. Man plockar helt enkelt bara bort en viss andel av de potentiella sökande. Därtill kommer insikten (vilken Jan Banan saknar) om att höga betyg från gymnasiet eller ett högt resultat på högskoleprovet inte är en garant för att personen i fråga är ett lärarämne.

Läraryrket är såpass svårt att kunskaper de facto inte räcker till. Man måste, som jag skrev ovan, även ha ”vad som krävs”. Relationell kompetens. Emotionell kompetens. Ett slags driv, ungefär som det du kan hitta på Twitter (fast inte nödvändigtvis så självhävdande helylle). En fallenhet. Och en insikt om att kunskap är färskvara och att förmågan att omskapa gårdagens kunskap till morgondagens är det som skiljer dig från andra yrkesutövare. T.ex. utbildningsministrar.

Det vi idag kunde läsa på Lärarnas Nyheter om ”lokal behörighet” är egentligen slutklämmen på en två år gammal nyhet om validering.

Då handlade det främst om lärare med en gammal utbildning och som inte hämtat ut sitt examensbevis i tid, emedan det idag handlar om lärare i en aktningsvärd ålder av 50+ med en ”gedigen, flerårig erfarenhet av undervisning i ämnet”. Och danspedagoger utan lärarutbildning. Och lärare som tidigare fått sin behörighet från Skolöverstyrelsen. Och väntar vi lite till kanske även flumpedagoger kan undantas från kravet. Det skulle jag tycka var trevligt.

Självklart måste en så undermålig reform som lärarlegitimationen perforeras med undantag för att kunna ge sken av att fungera. Och jag riktar ingen som helst kritik mot vare sig gamla rävar eller danslärare. Men jag undrar lite över att man väljer att prata om ”lokal behörighet”. Om jag kan min lärarlegitimationshistoria var den lokala behörigheten – alltså lokala undantag från kravet på (formellt) behöriga lärare – ett av de stora argumenten för införandet av en lärarlegitimation. Att rensa upp i leden och sålla bort de obehöriga lärare som ju bedrog till att sänka resultaten i/och den svenska skolan.

Det är värt att upprepas. Alltså; lärarlegitimationens huvudsakliga syfte var att garantera förekomsten av utbildade och examinerade – d.v.s. behöriga – lärare i skola och förskola. Att borga för kvalitet. Att skapa skillnad. Förändring. Det var det mål man målade upp och som var det som övertygade de redan halvfrälsta att stödja och hjälpa till att driva igenom reformen.

Men det var då. Dagens nyhet om inte mindre än tre undantagsklausuler, varav en står i direkt motsättning till reformens målbild av en skola med enbart behöriga – alltså för sina ämnen färdigutbildade och examinerade – lärare.

”Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation…” -Anders Andrén, Jan Björklunds presschef

Samma gäng som slår näven i bordet, pekar med hela handen mot utgången, sätter likhetstecken mellan ”lokal behörighet” och obehörighet och som så gärna vill ståta med sina ansikten när lärarlegitimationen skrivs in i historieböckerna föreslår nu att obehöriga lärare skall kunna få legitimation! Man häpnar!

Jan Björklund works in mysterious ways.

Istället för att legitimera den lokala behörigheten på en gång avlegitimerar han först hela lärarkåren, gör det svårt även för formellt behöriga lärare att få ut sin legitimation och sedan, när det visar sig alldeles för omständigt, klumpigt och ogenomtänkt, så föreslår han att vi legitimerar den lokala behörigheten.

Och därmed har legg-reformen slutit sig i en cirkel och vi är tillbaka på ruta ett. Bra jobbat. Janne!

Det har gått mer än sju år sedan jag läste en nu mer än tio år gammal artikel av Mats Dahlkvist med titeln Skolplikten och samhällsordningen, och därefter skrev ett sammanfattande och kommenterande blogginlägg om det (på min första skolblogg. Tänk vad tiden går). Eftersom frågan kom upp som ett sidospår i veckans #fskchatt tänkte jag att jag skulle damma av och putsa upp det där gamla inlägget:

Artikeln publicerades i Utbildning & Demokrati nr. 3/2002, och handlar om ”nödvändigheten och önskvärdheten av obligatorisk skolgång”. Dahlkvist frågar sig om den skolplikt vi har i Sverige är förenlig med de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på – eller, för att använda ett begrepp som vi i skolans värld väl känner till, värdegrunden. Kan vi försvara skolplikten genom att åberopa de värden som läroplanerna förmedlar? (Och kan vi för den delen försvara existensen av läroplanerna?!)

Även om skolplikten kan ses som både önskvärd och nödvändig, finns där en problematik som Dahlkvist menar alltför sällan lyfts fram i det offentliga talet om skolan. Skolplikten, eller ”skolobligatoriet” (den term Dahlkvist verkar föredra), existerar visserligen i diskussionen, men i form av ett tomrum eller som en självklarhet. Man adresserar inte skolplikten nämnvärt i det offentliga rummet, inte heller inom den (tongivande) pedagogiska forskningen och inte i vardagligt prat, hos oss ”vanliga medborgare”. Istället för att diskutera skolobligatoriet, diskuterar vi skolobligatoriets mål och riktlinjer i form av dess läroplaner. Eller dess sociala syften att t.ex. inkludera utsatta grupper. Att diskutera mål, riktlinjer eller syften med skolobligatioriet är förstås ett sätt att implicit beskriva dess nödvändighet och erkänna dess giltighet.

Men vad är då problemet? Varför är frågan om skolpliktens vara eller inte vara så viktig? Dahlqvist ställer tre frågor. Har en politisk styrelse rätt att:

…föreskriva skolplikt för alla?
…föreskriva nationellt gällande läroplaner?
…i skolans undervisning förespråka en viss samhällsordning och en viss politisk ordning som den rätta?

Kan en politisk styrelse göra detta och ändå betraktas som legitim? Besvara frågorna i skuggan av skolsystemet i Irak under Saddam Hussein, och besvara dem sedan i skenet av skolsystemet i Sverige under Göran Persson. Likheterna är förvillande många, även om syftena skiljer sig åt.

I ett historiskt sken, där den politiska styrelsen agerat med mandat från obestridliga auktoriteter som Gud och/eller kungen har frågan om ett skolobligatorium inte varit problematisk. Det var i det skenet skolobligatoriet infördes, med det tydliga syftet – inte att utbilda massan för massans egen skull, utan för den nytta den utbildade massan skulle utgöra i nationens tjänst. Hur kan man ifrågasätta Gud eller kungen, liksom? Men det som händer i början av 1900-talet, när den politiska demokratin får sitt genombrott i vårt land, borde ha ställt allt på ända. Eller inte.

För självklart vore det praktiskt ohållbart att plötsligt rösta om allt i vårt samhälle – att börja om på noll. Så vi överförde helt enkelt den gamla, närmast feodala skolan till det nya demokratiska samhället. Och genom åren har detta, vårt samhälle, cementerat en ny ordning för vad som kännetecknar ”det goda samhället”. Och i denna nya, sköna värld blir alltså frågan om skolplikten plötsligt osynlig.

De tre frågorna ovan omformuleras nu av Dahlkvist genom att han lägger till ”demokratisk” före ”politisk styrelse”, och vips! har vi hamnat i en diskussion om skolplikten kan rättfärdigas av den samhälleliga och politiska ordning som råder idag. Han spetsar till det hela genom att formulera två möjliga vägar:

Den första vägen är att utgå från liberal politisk filosofi – d.v.s. det politiska tänkande som är rådande i västvärlden. Här hittar vi en kombination av etiker och filosofer: Hobbes och Locke (kontraktsteorier), Bentham (utilitarism), Kant (pliktetik), Rawls (rättvisebegreppet) och Nozick (rättighetsteorier). Här blir Dahlkvists slutsats att en obligatorisk skola av den art vi har i det svenska samhället inte överensstämmer med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle grundar sig på. Den individuella friheten, de individuella rättigheterna – och kanske främst tankefriheten – har så stark ställning inom dessa teorier att ett skoltvång står i stark motsättning till detta. Skolan i sig – och läroplanerna – kan rättfärdigas, men alltså inte tvånget att gå i skola.

Den andra vägen börjar i motsatt ände. Här utgår vi från att det värdefulla är själva tvånget. Och om detta inte går att förena med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle bygger på, så är det den som bör förändras. Det som krävs, enligt Dahlkvist, blir då någon form av kommunitärt eller republikanskt politiskt filosofiskt tänkesätt. Här ser man samverkan och samhällsliv som överordnade värden, vilket innebär både rättigheter och skyldigheter för individen gentemot samhället. Skolobligatoriet och de nationella läroplanerna går nu att försvara. Det problematiska med det kommunitära försvaret av skolplikten är förstås det faktum att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Hur kan det försvara en så grundläggande styrning av sina medborgare? Eller: Vilken grad av kommunitärt tänkande är vi beredda att anlägga för att försvara skolplikten?

Dahlqvist applicerar detta på skoldiskursen och ser den som bestående av två delar: Dels den liberala nytto- och rättighetsbaserade ”manifesta” delen, som handlar om vår rättighet och vårt behov av en bra skola. Dels den kommunitära ”latenta” delen, som ligger halvt omedveten, halvt intuitiv och för det mesta helt oproblematiserad – den som handlar om (behovet av) tvånget att gå i skola.

Det intressanta i denna tudelning är – om den stämmer – att den består av två relativa motsatser. Yin och yang. Svart och vitt. Den abstrakta individen och det konkreta samhället. Denna dubbelhet borde rimligtvis ”färga av sig” i diskursen. Och Dahlqvist pekar på ett par sådana ”missfärgningar”.

FN’s 26′e deklaration om de mänskliga rättigheterna visar till exempel tydligt denna dubbelhet, då den å ena sidan hävdar rättigheten till undervisning, samtidigt som den å andra sidan hävdar att grundläggande undervisning skall vara obligatorisk, bara för att ytterligare vända ett varv och hävda föräldrarnas rätt att välja undervisning för sina barn.

Även skollag och läroplaner innehåller formuleringar som vittnar om ett övergripande syfte om att inordna de blivande medborgarna i ett (sparsamt definierat) samhällssystem. Ett syfte som hamnar i skymundan som så självklart att det inte behöver ifrågasättas. Klart vi ska bli en del av det omgivande samhället när vi lämnar produktionen… Jag menar skolan.

Skolan står i det mesta kvar där den ställdes vid folkskolans införande, menar Dahlqvist. De kommunitära inslagen är starka och genomsyrar fortfarande den svenska skoldiskursen. Dahlqvist antar att detta beror på att det kommunitära tänkandet ligger som en stark latent bas hos de flesta av de politiska ideologierna av idag (från i princip socialdemokraterna till moderaterna) I skolobligatoriet avslöjar sig det kommunitära tänkandet trots den ideologiska och retoriska ytan av rättigheter, fria val och individers behov.

@HERO_Respondi För många, men inte alla. Exv en del invandrartjejer >
@lancefestivalen @sofialerjeus @tim_sweden @skaparn @forskolechatt—
Håkan Fransson (@Knipplebo) March 22, 2013

@HERO_Respondi > skulle trol komma utanför utan "plikt" från samhället.
@lancefestivalen @sofialerjeus @tim_sweden @skaparn @forskolechatt—
Håkan Fransson (@Knipplebo) March 22, 2013

Visserligen kan man se det från fler håll. Som t.ex. att skolobligatoriet blir ett redskap för att nå de utsatta och minde bemedlade, en idé och förhoppning om en utjämning av de sociala glappen. Ett exempel från 2013 är att, då jag häromveckan lyfte idén om att skrota skolplikten, dök det upp ett exempel om invandrarflickor. Tänk om deras familjer helt enkelt väljer att inte sätta (flicke-)barnen i skolan!? Detta, menar Dahlqvist, är i sig en tillräckligt stark ideologisk tanke för att motivera och försvara ett skolobligatorium. Eller, som Dahlqvist själv väljer att utmanande uttrycka det:

”Kort sagt, är vi på denna punkt ungefär som föräldrar i alla tider har varit. Enligt vår mening skall barnen göra i framtiden det som som vi själva anser vara gott, om vi så skall tvinga dem till skolan för att lära sig det!”

Jag tror att hans citat, som är medvetet tankeprovocerande formulerat, pekar på den lärdom man bör dra av hans text. Liberal eller kommunitär – det är kanske inte det viktigaste trots allt. Det viktigaste tror jag är att hålla en dialog levande, att förhindra att de bakomliggande orsakerna och argumenten för det rådande systemet blir latenta, självklara och oproblematiserade.

Och nu är jag tillbaka i år 2013. Det känns som att frågan om skolplikten är mogen att lyftas igen. Rörelser som #skolvåren, #fskchatt och den alltmer unkna stuvning av ogenomtänkt skolpolitik förd sedan jag skrev inlägget verkar skapa en stämning av öppen och förutsättningslös diskussion om skolväsendet och dess natur. Vad ska förskolan med skolan till? Behöver vi skolplikt för att fylla våra skolor med elever? Och så vidare.

Jag har långt ifrån skrivit ett svar på frågan om skolobligatoriets vara eller inte vara. Jag vet faktiskt inte själv helt och hållet vad jag tycker och de potentiella (men samtidigt spekulativa) konsekvenserna om vi skulle våga skrota det är rätt läskiga. Samtidigt vet jag att kombinationen föräldrar + barns rättigheter är en kraftfull soppa. Rena dynamiten, faktiskt.

Och i all jakt efter status. Vad kan vara mer statushöjande än att representera en skola som alla vill gå i, trots att de faktiskt inte måste?

Veckans diskussionsämne på #fskchatt lyder i sin helhet ”Ur ett förskoleperspektiv – vad ska vi med skolan till?” och för tydlighets skull definieras även skolan som ”hela skolsystemet, fsk, sk, frit, gy”.

Jag ser direkt två parallella rörelser. Förskolan har sin naturliga förlängning i fritidshemmet – som nybliven förskoleklassförälder är det faktiskt främst fritidsfröknarna jag sätter min tillit till. Det är verksamheten efter ”skoldagen” som har det innehåll jag lägger störst vikt vid. Hur förvaltar ni arvet, vill jag fråga pedagogerna när jag hämtar min dotter på eftermiddagen. Det är intressant och relevant för mig som förskollärare, men också som förälder.

Den ”lekskola” som förekommer i förskoleklassen ser jag mer som ett träningsläger inför grundskolan. Öva att räcka upp handen, jobba i en bok, kika på läsning, skrivning och räkning. Det görs förvisso lustfyllt och min dotter är supertaggad inför hösten och att börja i ettan (även om det innebär att det blir skola även på fredagar). Och desto mindre skollikt, desto nöjdare är den skäggige pappan.

Jag försöker att inte polarisera vårt förhållande. Men jag vrider och vänder och kan ändå inte hitta en gemensam kärna. Vi har två agendor. Parallella. Och förskolans röda tråd löper inte in i skolan. Den fortsätter till fritidshemmet och senare till fritidsgården och därefter de ideella rörelserna. Musiklivet, amatörteatrarna, fotoklubbarna, jaktlagen, sport- och fritidssektorn… Allt det där som jobbar med att utveckla, snarare än utbilda. Som får människor att växa på insidan.

Missförstå mig rätt. Jag känner en viss stolthet över att vara en del av skolväsendet. Det är ett erkännande av att vårt parallella spår är viktigt. Att det har betydelse för skolspåret. Trygga barn blir lärande elever. Det förstod skolan och släppte in oss i gemenskapen. Men förståelse är inte alltid detsamma som insikt. Vilket inte minst de senaste årens folkpartistiska skolpolitik visat, med sitt ensidiga fokus på skolspåret. Förskolan ska bli mer skola för varje revidering av läroplanen eller nytt utspel från utbildningsministeriet.

Så frågan kvarstår. Vad ska vi med skolan till? Och hur värjer vi oss mot skolifieringen?

Kanske blir det nästa fråga på agendan?

…Om texten handlar om en existerande plats och berör dess faktiska historia, men tar sig "konstnärliga friheter"?

Jag känner mig lite smutsig och jag undrar hur jag skulle hantera en situation där jag konfronteras som lögnare, även om lögnerna sker inom ramarna för en skönlitterär och alltså helt påhittad text. Kanske är det därför en del (deckar-)författare skapar fiktiva samhällen istället för att röra sig i verklighetens Stockholm, Malmö eller Falun?

Kanske är det lösningen? Skriva om "A", men kalla det "B" eftersom bilden av "A" annars skulle bli felaktig?

Vet inte. Hur tänker andra?

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

De som fullständigt underminerar vikten av #genus tänk eller de som fullständigt överdriver det.Jag vet inte vad som gör mig mest gråtfärdig—
PappaKim Larsson (@PappaKimFalun) March 03, 2013

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när det blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

"Att inte bara motsätta sig någon annans världsbild, utan att därtill drista sig till att deklarera denna världsbild som oviktig, irrelevant, meningslös, obetydlig. En provokation utan dess like." -Jan Kjellin

Jag kombinerar 3000 tecken med poetisk rock ‘n roll av Anders F Rönnblom. Det funkar rätt bra. Hans texter blir lite av en kreativ piska. Och han spelar på Peace & Love i sommar. Jag måste nästan försöka skaffa mig en biljett.

#citat #inspiration

Maths skriver fantastiskt bra om lärarleget i form av en liten saga, som för övrigt är på väg att bli sann om vi inte lyckas stoppa den här idiotin snart. Klicka och läs!

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” -DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara politiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Det har gått lite knackigt att skriva den sista tiden. Jag fattade plötsligt beslutet att helt enkelt ta de 20 texter jag lyckades få ihop under januari och skriva ytterligare 3000 tecken i var och en av dem. Skulle jag mot förmodan hitta texter som jag inte alls kan utveckla (just nu), så får de väl ryka, då. Man kan se det som en gallrings- eller urvalsprocess.

Ikväll gick dock de första 3000 tecknen riktigt fort och enkelt. Så jag skrev 3000 till. Det blev närliggande texter om mig här och nu, men också en minnesblick till våren 1989 (eller om det var 1990) och ett missöde med en flaska kemiskt ren bensin och en tändsticka.

Det är intressant hur en del av texterna verkar samla minnen av en viss typ. Jag har "eldtexten" som kombinerar min fascination för elementet i fråga med minnen och händelser ur mitt förflutna. Det blir både tematiskt och meningsskapande. Kanske lär jag mig något om mig själv på kuppen?

Jan Björklund presenterar ett förslag om två förändringar för att minska den administrativa bördan för lärare, så att vi kan fokusera på ”kärnuppdraget”.

Bra där! Det har faktiskt samma positiva klang som ”ordning & reda” (vem vill inte ha det, liksom?) eller ”Kunskap framför flum” (nej, det där är ingen riktig slogan, men det är det han brukar säga på ett ungefär).

Och vem vill inte slippa administration? Det är ju faktiskt något vi länge försökt få folk i Jan Björklunds ställning att förstå, men utan resultat.

Men å andra sidan. Om vi läser hans nyhetsbrev…

Tack vare Jan Björklund har kunskapsskolan återupprättats. ”Fler och tidigare nationella prov, tydligare kunskapskrav, skriftliga omdömen varje termin från årskurs 1, betyg från årskurs 6 och en betygsskala med fler steg; allt bidrar till att kunskapsuppföljningen blir bättre och att föräldrarna får tydligare information om hur eleverna klarar sig i skolan.” Och allt är Alliansens förtjänst, menar Björklund och slår sig därmed på bröstet. Men det är samtidigt detta han nu vill montera ner igen.

Antalet skriftliga omdömen från år 1 till 5 skall halveras enligt Björklunds förslag. Liksom antalet IUP – Individuella UtvecklingsPlaner. Och följande fyra år slopas dessa helt eftersom utvecklingssamtalen (som han i samma informationsbrev beskriver som att ”föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet”) nu plötsligt räcker gott i kombination med en betygsbokstav.

Summa summarum: Under elevens tid i grundskolan vill Jan Björklund – den tydliga informationens förkämpe – minska antalet skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner från 36 till 10. Han vill alltså minska dokumentationen av elevernas kunskapsutveckling med 72%. Samma dokumentation som från 2006 och fram till alldeles nyss framhölls av samma politiker som en viktig del i återupprättandet av kunskapsskolan.

Var det kanske inte så viktigt ändå, när allt kom omkring?

Eller är det månne röstfiske?

Hur jag än vrider och vänder på det saknar jag idag mer förtroende för Jan Björklund än jag trodde var möjligt.