Syftningsfel

Skäggig dagisfröken - 28 nov 2015 - 15:17

Pedagogisk dokumentation är ett svårfångat fenomen. Som Hillevi Lenz Taguchi säger, så blir den till ”i mötet mellan de föreställningar, teorier och praktiker som man använder dokumentationen ihop med”. Eller med andra ord: ”Pedagogisk dokumentation är inget i sig, utan blir det man gör den till.” (Varför Pedagogisk Dokumentation, 2013)

Inget i sig…

Blir det man gör den till…

I våra samtal kring pedagogisk dokumentation har vi landat i en förklaringsmodell där den kan förstås som en kontinuerlig process där vi hela tiden skapar och omskapar föremålen för vår uppmärksamhet. Subjekten. Det handlar förstås mycket om barnen; vad lyfter jag fram hos respektive barn? Vilka kompetenser uppmärksammar jag? Vilka brister? ”Vad berättas om mig?” Kort sagt: Vilket/vilka barn är jag med och skapar genom den pedagogiska dokumentationen?

Ja, barnen blir förstås vad vi gör dem till. Huruvida de inte är något i sig tror jag vi undviker den här gången, men att allt är relativt kan vi nog vara överens om. Det gäller alltså även barn, som alltid står i relation. Till kamraterna, de vuxna, förskolan som fysisk plats, läroplanen och – förstås – till dokumentationen av barnen i dessa relationer. Och utifrån dokumentationen av barnen i dessa relationer skapar och omskapar vi våra uppfattningar om vilka de här barnen är.

Men den pedagogiska dokumentationen skapar och omskapar inte bara barnen. Det egentliga fokuset ligger faktiskt inte ens på barnen,utan på verksamheten. Vi har vår verksamhetsdokumentation som ska fyllas på regelbundet och barnen blir egentligen ett medel för att nå målet – en verksamhet som ständigt skapas och omskapas utifrån våra uppfattningar om hur väl den är anpassad till den aktuella barngruppens behov och intressen.

Vi dokumenterar vår verksamhet i verksamhetsdokumentationen, på Instagram, genom det vi sätter upp på våra väggar (men också det vi inte sätter upp, d.v.s. döljer för vårdnadshavare, chefer och andra besökare), genom olika former av portfolio, genom det vi skriver på vår hemsida, genom våra aktiviteter utomhus – som ju är synliga för alla som råkar vara i närheten – och säkerligen på fler sätt än så.

Att se, höra och göra är att dokumentera, om en ska hårddra det. Liksom att det är att pedagogiskt dokumentera när en agerar på det en sett, hört och gört (hjort, jag menar gjort) så att det ekar tillbaka i verksamheten i en framåtriktad spiralrörelse.

Men pedagogisk dokumentation är fortfarande främst av allt inget i sig. Den blir vad man gör den till. Den kommer i existens först när processen nått sitt slut.

Och således är den – lustigt nog – mer syfte än resultat.

Mitt arbetslag fick för en tid sedan i uppdrag att fråga oss själva hur vi konstruerar just vår förskola/avdelning. På vilka olika sätt dokumenterar just vi vår verksamhet och vad berättar den här dokumentationen om just oss? Vad berättas om oss – vad berättar vi om oss själva – i vår dokumentation?

Förutom att vara nyttigt att skärskåda sig själv ur olika perspektiv och fråga sig hur en framstår och hur det står i relation till hur en tror och/eller vill framstå, så uppstår också den lite mer outtalade frågan: Hur bör jag framstå?

Så länge det finns en beställare av skärskådandet som inte är en själv eller det egna arbetslaget, finns också en förväntan liggande som en våt filt över den skär- och navelskådande process vi kallar pedagogisk dokumentation.

Vi ser på oss själva i syfte att ställa vår självbild mot huvudmannens bild av oss. I den bästa av världar råder förstås total samsyn oss emellan och vi ser samma bild träda fram. Men vi lever inte i den bästa av världar. Och det innebär att antingen får vi leva i en värld där våra respektive bilder till viss del kontrasterar mot varandra men förhoppningsvis bildar en helhet, eller så får vi leva i en värld där vår bild med vilje har omskapats till att likna just huvudmannens.

Pedagogisk dokumentation är inget i sig. Det är en process som leder till det vi leder den till. Och oavsett om det handlar om att skapa/omskapa bilden av det enskilda barnet eller verksamheten så äger processen rum i en bestämd kontext. Den kontexten har ett betydande inflytande för processen och framförallt för resultatet.

Så, hur undviker vi att göra den pedagogiska dokumentationen till ett kontroll- och korrektionsverktyg i händerna på våra huvudmän och istället nyttja den som ett intuitivt och progressivt verktyg för att följa barnen – och verksamheten – i oförutsedda riktningar, mot oanade höjder?

För det är väl ändå det vi vill?


Kategorier: Wordpress
Prenumerera på Lancefestivalen innehållssamlare - Wordpress

Creative Commons License

© 1995 - 2013 Lancefestivalen/Jan Kjellin