Nej! Inte tre år till… :(

Flumpebloggen - 04 okt 2014 - 15:49

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen får spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Kategorier: Wordpress

Vad vill jag?

Flumpebloggen - 03 okt 2014 - 00:09

Jag kan nu prata om mitt minskade bloggande i termer om år, vilket är hisnande. Sex inlägg 2014, detta inräknat. För att jag upprepar mig och riskerar att upprepa mig ytterligare för varje inlägg jag skriver. Och då är det bättre att inte skriva något alls, tänker jag. Och fiser samtidigt ut 140 tecken på Twitter.

Skoldebatten har lagt sig och förvandlats till en workshop över nätet. Vi flippar och blippar och Hattie och hit och dit, och vi marknadsför oss som föreläsare eller entreprenörer och säljer in oss själva och våra idéer istället för att… Ja, vadå? Vad vill jag?

Äntligen ideologiskt maktskifte i skolan. Folkpartiet och Alliansen lämnar plats åt SMP – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som omgående vill ha obligatorisk gymnasieskola. Jag är med andra ord fortfarande i opposition. Some things never change…

Jag är mer intresserad av skolan som idé och funktion än av dess innehåll, tror jag. Frågan för mig är t.ex. inte hur lärarna ska bli bättre, utan om varför vi upplever dem som otillräckliga.

Men de frågorna diskuteras inte så mycket. Ergo bloggar jag inte så mycket heller.

Därtill finns det viktigare samhällsfrågor än skolan att dryfta just nu. Även om det antagligen innebär något slags helgerån att påstå det.

Kategorier: Wordpress
Prenumerera på Lancefestivalen innehållssamlare - Wordpress

Creative Commons License

© 1995 - 2013 Lancefestivalen/Jan Kjellin