Ingen förskola är en ö - ett relationellt perspektiv på barnomsorg

Denna text började som ett blogginlägg på Skäggig Dagisfröken våren 2016. Tankar började formuleras här, som ska komma att bearbetas ytterligare i en utbildningsfilosofisk essä som dock inte börjar skrivas förrän två år senare, i samband med studier i pedagogiskt arbete vid Högskolan Dalarna.

Tema

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Johannes Anyuru)

Yani värsta mardrömmen! Wallah! Totalt balagan!

Det är med god balanskänsla Johannes Anyuru växlar mellan sitt berättarjags språk och flickans, av förortsslang märkta. Nästan omärkligt (och friktionsfritt) glider läsaren mellan de olika perspektiven. För det handlar om perspektiv. Förortens - de aldrig insläpptas - röster som talar sitt egna språk. Jag undrar förresten om Anyuru, i den mån han ens håller med mig - skulle använda "språk" eller "dialekt" för att beskriva det? Hur skulle han själv beskriva sitt berättarjags språk? Talar han svenska, eller låtsas han bara?

Heberlein och kulturrelativismen

Begreppet "kulturrelativism" handlar om att använda sin kunskap om att kulturer växer fram ur och formas inom specifika förhållanden i sin tolkning av olika kulturuttryck. Det vill säga att kulturrelativisten använder sin förmåga att anlägga rätt perspektiv i sin strävan att lära sig om och förstå varför vissa kulturuttryck ser ut som de gör.

Knee jerk

Jag råkar sitta uppe och scrollar lojt i twitterflödet när hashtaggen #LondonBridge dyker upp som ytterligare en i raden apokalyptiska avgrundsvisioner. Orkar vi bry oss länge till? Tidigare i veckan small en bomb av i Kabul och dödade massor med människor, och ytterligare ett attentat riktades mot en av begravningarna dagen därpå. Ännu fler döda. Och så London på det. Ett kort förlopp - det mesta sägs ha varit över inom loppet av 8 minuter, då med 6 döda offer, tre döda förövare och ett för mig okänt antal skadade.

Manchester, en kväll i maj

Manchester. Över 20 döda. Massor av skadade. I princip alla är barn. Ingen lämnas oberörd. Vi är alla chockade, ledsna, rädda, arga eller allt på samma gång. Jag är det. Så även du.

Men alla bär vi dessa känslor på olika sätt. Jag läser dina statusar och kommentarer på Facebook, Twitter o.s.v. och jag kan utläsa mellan raderna att du saknar någon att lägga skulden på.

Prenumerera på